Börje Leander är en av AIK:s största spelare genom tiderna. Han var under 15 år, 1938-53, klippan i AIK:s försvar och han blev olympisk mästare 1948.
Börje Leander var en elegant centerhalv i fotboll. Han hade en bollsäkerhet och täckningsförmåga långt utöver det normala, därtill ett säkert huvudspel. Man kunde lita på honom. Han var det lås, som stängde till AIK-försvaret. Men det fanns ögonblick då AIK-anhängarna ändock fick hjärtat i halsgropen, nämligen när han i komplicerade situationer framför det egna målet plötsligt löste det hela med den gordiska knuten som bestod av en bakåtpassning, som såg livsfarlig ut. Men Börje visste att Gurra Sjöberg fanns bakom honom. De två hade radarspel långt innan radarn var uppfunnen. I Olympialaget 1948 spelade Börje back och tillhörde de under turneringen genomgående bästa svenska spelarna.
Bland dem som intar en tätpostion som företrädare för AIK-stilen och smokingliret finns Börje Leander. Han kom till klubben 1938 och blev permanent efterträdare till Sven "Vrålis" Andersson som centerhalv i fotbollslaget. Ja, det var till och med så att Börje tog centerhalvplatsen och petade undan Vrålis till en vänsterbackplats. Så småningom kom Börje att råka ut för samma sak - i landslaget - men mera därom nedan.
Börje Leander var som så många andra i sin generation verksam i flera olika idrottsgrenar. Han representerade AIK i såväl fotboll som bandy och ishockey. Mest känd var han som fotbollspelare där han under hela sin karriär i AIK lade beslag på posten som centerhalv, en av de elegantaste genom tiderna. Han hade en bollsäkerhet och täckningsförmåga långt utöver det vanliga, och därtill var han säker i huvudspelet. Han var låset i AIK:s försvarsspel men med den trygge Gustav Sjöberg längst bak som ytterligare säkerhet. Men det fanns tillfällen då man som åskådare vid AIK:s hemmamatcher satte hjärtat i halsgropen och det var när Börje i komplicerade och tilltrasslade situationer framför eget mål plötsligt fick för sig att det enda som hjälpte var en livsfarlig bakåtpassning till Gurra Sjöberg. Som alltid var Gurra med på noterna så att det hela redde upp sig. Detta var "radarspel" långt innan vare sig radar eller uttrycket fanns.
Börje - med nummer 5 på ryggern - gjorde 249 allsvenska matcher för AIK från debuten 1938 och fram till 1953 då han som 35-åring beslöt sig för att sluta. Han hade då året innan varit med om att spela AIK tillbaka till Allsvenskan efter klubbens första säsong i division 2. Nu tyckte han det kunde räcka.
Börje blev första gången uttagen i landslaget 1941 och kom så småningom att nå upp till 23 landskamper, vilket med hänsyn till det magra internationella utbytet under krigsåren får sägas vara en mycket god notering. Dessutom hade Börje mycket hård konkurrens, först av Arvid "Emma" Emanuelsson från Elfsborg och senare Bertil Nordahl. Detta gjorde att kulmen på sin internationella bana, nämligen OS i London 1948 och guldmedaljerna där, nådde Börje som högerback. Tidigare hade han vid olika tillfällen fått spela vänsterback i landslaget och inte på sin ordinarie plats som centerhalv och mittlås, det senare ett uttryck som för övrigt inte fanns på den tiden.
Straffsparksspecialist
Inte bara som försvarare var Börje en hejare inom straffområdet. Han hade under många år uppdraget att lägga AIK:s straffar och detta gjorde han med sedvanlig elegans. Han var inte den som tjongade eller tryckte in sina straffsparkar, nej, han var en av de första som lurade motståndarlagets målvakt att gå åt fel håll och sedan sakta - med ett löst tillslag - rulla in bollen i andra hörnet, en centimeter från stolpen, ibland stolpe in. Otaliga var väl de grabbar från den tidens ståplats som försökte göra som Börje, när de själva tränade staffsparkar. Detta var artisteri på hög nivå.
Börje förunnades aldrig att bli svensk mästare i fotboll. Tre gånger har han dock fått stora silvermedaljer och lika många små silver - eller hette det brons på den tiden? Däremot har han två cupsegrar. Första gången var 1949 efter seger mot Landskrona BoIS med 1-0. Jag vill minnas att det var en straff som avgjorde och att det var Börje som slog den. Nästa gång var efter 3-2 mot Helsingborgs IF år 1950.
Vintertid ägnade sig Börje åt vinterns fotboll, nämligen bandy. Under många år var han en av stöttespelarna i AIK:s bandylag. Sedan han slutat som aktiv hade Börje ytterligare några säsonger i bandyn, först 1956-59 och sedan 1962-63, i båda fallen som lagledare. Den sistnämnda aktiviteten ledde till något för AIK och fotbollen högst bestående. Han värvade sin svåger Lennart Johansson till bandysektionen. Lennart vandrade vidare till fotbollen och huvudstyrelsen och sitter nu som högste ansvarig för europeisk fotboll i egenskap av ordförande i UEFA och finanschef i FIFA. Tala om karriär....
Börje själv drog sig så småningom tillbaka till en lugnare tillvaro och flyttade upp till Dalarna. Sedan tio år tillbaka ingår han i kretsen av hedersledamöter.