Karl Corneliusson

Kalle Corneliusson växte upp i en blå-vit färgad familj med både pappa och bror som stora IFK Göteborgs-supportrar. Att Kalle 1988 gick till Örgryte var därför inte helt populärt i familjen men att tio år senare gå till AIK var, enligt pappa Corneliusson, "helt katastrofalt". Då hade Kalle etablerat sig i Örgrytes allsvenska lag och AIK, som siktade mot Europa, såg i honom en spelare som skulle hjälpa AIK nå det målet.

- Jag fick en förfrågan tidigt på hösten 1998, berättar Kalle snart nio år efter övergången. Örgryte hade dålig ekonomi och ville sälja till rätt pris. Jag var överens med AIK men sedan kom IFK Göteborg och bjöd över AIK. Det blev en del rabalder i Örgryte men jag ville ju hellre spela i AIK.

När AIK mötte Örgryte, med Kalle Corneliusson i laget, i den sista avgörande matchen 1998 var alltså både AIK, Örgryte, Kalle och Öis tränare Erik Hamrén medvetna om att Kalle skulle spela i AIK året därpå.
- Jag trodde att Helsingborg skulle vinna sin match mot Häcken och då spelade det ju ingen roll hur det gick för AIK. AIK vann med 1-0 men både jag och Örgryte gjorde en bra match.

Kalle kom alltså till AIK inför 1999 års säsong, säsongen då AIK satsade mot Champions League.
- Det var en jätteskillnad mellan Örgryte och AIK. Öis var en liten klubb med mycket familjekänsla. AIK var Sveriges största klubb med en stor organisation och en fantastisk förankring bland folk.
- Det var dock sämre träningsmöjligheter i AIK innan Karlberg blev färdigt. Det var också långt mellan träningsanläggningar och kansliet. I Örgryte lärde man känna alla anställda men i AIK blev kanslipersonalen mer anonym.

Kalle ställdes till en början utanför AIK:s startelva och det var först på sensommaren 1999 som han gick in på högermittfältet från start.
- Det var tufft men samtidigt nyttigt, menar Kalle. Den första tiden blev som en inskolningsperiod.

Kalle gjorde mål i sina tre första matcher från start (förutom en match tidigt på våren), en i Champions League-kvalet mot Dnepr Transmash Mogilev och två i Allsvenskan. Det här var mitt under AIK:s förmodligen bästa period genom alla tider. På nästan tre månader, från slutet av juni till mitten av september, spelade AIK 13 tävlingsmatcher utan att släppa in ett enda mål. Fyra av dessa 13 matcher tog AIK till Champions League där Kalle i första matchen mot Barcelona, helt utan egen skuld, kom att hamna mitt i en form av huvudroll. AIK ledde med 1-0 när Kalle byttes in i stället för Pontus Kåmark i 86:e minuten. Samtidigt var Nebojsa Novakovic på väg att byta med Christer Mattiasson men innan det bytet hade genomförts, och precis när Kalle hade hunnit sprinta in i eget straffområde, slog Barcelona den hörna som nickades in till 1-1 förbi ett passivt AIK-försvar. Kalles nästa match i Champions League, borta mot Arsenal, blev inte mycket roligare då han på sina slutminuter var med om att släppa in två mål. Bortamatchen mot Barcelona, 5-0 till katalanerna, beskriver Kalle som "spel i världens största kvadrat". Nej, AIK och Kalle hade inte riktigt flytet på senhösten 1999.
- AIK borde ha vunnit Allsvenskan. Vi hade en bra grupp med äldre spelare med karaktär men också unga hungriga spelare och en bra tränare i Stuart Baxter.

2000 blev Kalles stora år i AIK. Han valdes av AIK:s supportrar till säsongens bästa spelare, i form av Isidorpriset, och han fick även andra utmärkelser som bevis på sin kapacitet. Han debuterade i A-landslaget och gjorde sitt livs bästa AIK-match. Det var borta mot Helsingborg och Expressen skrev efter matchen att "Kalle Corneliusson radade upp snygga och vältajmade glidtacklingar". Aftonbladet gav Kalle "5+" och skrev att "Karl Corneliusson gjorde allt rätt - brytningar, dribblingar, passningar, klar landslagsklass". Ett par veckor senare gjorde han sitt livs drömmål - ett volleyskott i slutminuten som gav AIK seger 3-2 mot Helsingborg på Råsunda. Aftonbladet beskrev målet, med Kalles egen kommentar, så här: "Daniel Tjernström slår en hörna vid ställningen 2-2 i 89:e minuten. Bollen nickas bort av en helsingborgare. Kalle slårt till bollen på volley precis utanför straffområdet.
- Jag ser att bollen kommer flygande och att jag måste slå till högt upp. Jag viker ner överkroppen för att få upp benet så högt som möjligt och smäller till.
Sven Andersson i Helsingborgs mål är bra placerad men chanslös."

2000 var också året då Kalle Corneliusson blev utvisad. Han blev det sedan Hammarbys Christer Fürst hade slagit knytnäven i ansiktet på Kalle, så att blodvite uppstod, och Kalle svarade med att knuffa till Fürst som väldigt lätt ramlade ned. Domaren Leif Sundell såg tydligen enbart Kalles knuff och gav honom rött kort. AIK vann dock matchen med 1-0.

2001 kom en ny tränare till AIK, Olle Nordin. Han utsåg Kalle till lagkapten, något som Kalle hade blandade känslor till.
- Det borde ha varit någon som hade varit mycket längre i klubben, som Thomas Lagerlöf. Det var nog många som var förbannade på att jag blev kapten men det var svårt att säga nej. Olle hade pratat med mig om att ta ansvar men att vara kapten tog han upp som ett faktum inför hela gruppen. Samtidigt var det förstås en stor ära men det kändes inte 100-procentigt rätt.
- Det var andra saker som inte heller blev rätt. AIK fick lite av storhetsvansinne och anställde massor av folk. Och trots många värvningar så försvagades spelartruppen. De nya spelarna lyfte inte och det blev turbulens på tränarsidan. Speciellt svårt var det med en tränare som det inte gick att kommunicera med då Dusan Uhrin bara pratade knackig engelska, i bästa fall. Samtidigt var förväntningarna från klubben, supportrar och även oss spelare fortsatt mycket höga trots att vi hade sämre förutsättningar att lyckas.

2001 började ändå bra för Kalle. Han blev ordinarie i det svenska landslaget som under året skulle kvalificera sig till VM-slutspelet i Japan 2002. Men i maj skar sig Kalle i ena handen när lagade mat (matlagning är för övrigt ett av Kalles stora fritidsintressen)! Skadan var så allvarlig att Kalle var tvungen att vila från allt fotbollsspel i många veckor och först 2,5 månader senare var han tillbaka på planen.

Både 2002 och 2003 slutade AIK femma i Allsvenskan. 2003 ledde AIK Allsvenskan in i juni månad men mitt under sommaren ändrade AIK taktik och Kalles plats på högerkanten fanns inte längre i AIK:s laguppställning utan han fick under stora delar av hösten agera inhoppare.
- Hösten 2003 hade jag ett individuellt snack med ledningen och jag var då mycket kritisk till en del värvningar. Det hade blivit grupperingar i laget, "vi mot dom", och det snackades alla möjliga språk i omklädningsrummet. Känslan av "ett gott gäng" försvann 2003 och lagspelare som Andreas Alm skickades i väg. Då försvann mycket av det jag stod för och det sade jag till ledningen liksom att "vi kommer att åka ur om ingen ändring görs".

Kalle Corneliusson lämnade AIK efter 2003 och prövade lyckan i italienska Serie B i Salernitana, från Salerna en bit söder om Neapel. I början gick det bra men efter ett tränarbyte lånades Kalle ut till Napoli i Serie C. I januari 2005 köptes 18 nya spelare in och budskapet till Kalle med flera var tydligt. Eftersom flera italienska lag under samma period hade gått i konkurs, inklusive det Salernitana som Kalle hade varit registrerad för, fanns det ett överflöd av duktiga spelare så Kalle sökte sig hem till Sverige och spelar sedan hösten 2005 i Landskrona Bois.

Kalle Corneliusson visade under sin AIK-tid att han hade en enorm löpkapacitet. Det fanns ingen som kunde matcha honom där. Han hade också en hög spelförståelse och förmågan att kunna spela på många positioner, något som enligt honom själv kanske var en nackdel då han ibland sågs som lite av en "hjälpgumma" och en kortsiktig lösning.

Trots att den sista tiden i AIK inte blev så lyckosam är ändå AIK-åren de bästa Kalle har upplevt som fotbollsspelare:
- AIK kommer alltid att vara mitt lag. När man så småningom lägger av med fotbollen så kommer alla minnen tillbaka och jag känner jättestarkt för AIK. På sätt och vis är det skönt att inte behöva möta AIK på Råsunda. Jag vill ha kvar känslan av att ha hela Råsunda i ryggen och mitt allra bästa AIK-minne är när hela norra läktaren sjunger "vi e svarta, vi e gula - Kalle, Kalle, Kalle Kula".

Text: Anders Johrén (2007)