Patrick Englund

Patrick Englund, uppvuxen i Dalarna och med Falu-klubben Slätta SK som moderklubb, gjorde allsvensk debut i allsvenska Brage mot AIK 27 maj 1985. Patrick spelade första halvlek i en match som slutade 1-1. Ett knappt år senare var det Patrick som såg till att AIK blev svenska inomhusmästare då det var han som styrde in SM-finalens enda mål, i egen Brage-bur efter skott från Göran Göransson.

1989 blev Patrick proffs i natursköna Lugano i Schweiz, fem kilometer från den italienska gränsen. Det blev totalt sex år i Lugano varav ett år i Bellinzano från samma trakt. Sommaren 1995 återfanns Patrick i AIK.
- Jag hade egentligen inga tankar på att flytta hem, berättar Patrick tolv år efter övergången. Jag hade många anbud men jag hade en klausul med Lugano som sade att jag kunde flytta till Sverige utan att de kunde ta någon övergångssumma. När jag då fick ett attraktivt erbjudande från AIK gick det snabbt. Jag var 29 år och det var dags att sätta sitt namn på fotbollskartan i Sverige, i alla fall utanför Borlänge.
- Jag fick en liten chock när jag kom till AIK. Det kändes oprofessionellt inte bara i AIK utan i Sverige överhuvudtaget. Vi tränade 4-5 gånger per vecka medan vi i Schweiz hade tränat två gånger om dagen. Det blev sedan lite bättre med åren.
- Jag debuterade i AIK borta mot Halmstad, förlust 0-3 men jag tyckte ändå att jag gjorde en bra match. Det var mycket varmt den där dagen och jag var förvånad över att vi spelade minigolf före matchen, mitt i solen.

Cupseger

Patrick återvände till Lugano efter den allsvenska säsongen för att försöka hjälpa klubben till det schweiziska slutspelet. Till våren 1996 var han dock tillbaka i AIK och han var en av de som ledde AIK till seger i Svenska Cupen. Han avgjorde semifinalen mot Hammarby och var hela vägen fram till finalen en av de tongivande spelarna.
- I de inledande cupmatcherna kändes det inte riktigt som alla gav allt, som om matcherna inte var så viktiga. Då försökte jag få in en mer seriös syn, seger i cupen var ju vår enda möjlighet att spela europacup till hösten. I finalen mot Malmö FF blev jag förvånad över hur otroligt glada alla blev när Pagge gjorde 1-0 i förlängningen. Jag försökte mana på grabbarna att ta det lugnt och samla ihop oss för att försvara ledningen innan jag förstod att det var "Golden Goal" och avgjort.

I augusti 1996 skadade Patrick korsbandet i ena knäet och var borta i ganska precis ett år. Han missade därmed framgångarna i Cupvinnarcupen med kvartsfinalen mot Barcelona som höjdpunkt. När han kom tillbaka hösten 1997 var det till ett lag som inte spelade bra, som kom åtta i serien och som åkte ur Cupvinnarcupen mot slovenska Primorje. AIK förlorade 1-0 hemma och i bortamatchen, som slutade 1-1 efter förlängning, blev Patrick utvisad.
- Det var definitivt ingen underskattning men vi hade otroligt svårt att göra mål trots stort spelövertag. Vi missade en straff på bortaplan och många var i obalans. Som spelare är det min största besvikelse, den jobbigaste förlusten. Vi skulle ha vunnit.

Patrick i Sveriges bästa lag

1998 blev det SM-guld och Patrick Englund gjorde sitt bästa år i AIK-tröjan.
- Vi var defensivt väldigt bra, det var grunden till våra framgångar. Vi fick en tränare som ställde krav och vi hade spelare som var beredda att kriga till slutet. Vi hade karaktär och vi var mentalt mycket starkare än tidigare. Det kändes redan när vi gick ut till matcherna att vi var det starkare laget. Vi käkade upp motståndarna.

1999 blev Patricks sista år som spelare. Han hade ryggproblem, en skada som satte sig i ljumskarna, och han tränade nästan ingenting utan spelade bara matcher.
- På sista träningen kunde jag knappt röra mig, det var bara att kliva av. Det var tufft att sluta på det sättet. Sedan tog det ett år innan jag ens kunde jogga.

Patrick avslutade med flaggan i topp. Han avgjorde cupfinalen mot Göteborg genom att göra dubbelmötets enda mål, ur en mycket liten vinkel förbi en utrusande Bengt Andersson i IFK-målet. Tio dagar senare gjorde Patrick sin sista match.

Många vittnar om Patricks förmåga att få med sig övriga spelare. Hans vinnarinstinkt, som han överförde på flera andra, var en bidragande orsak till att AIK i slutet av 1990-talet tog steget från att vara ett allsvenskt lag på den övre halvan till att bli Sveriges ledande fotbollsklubb. Han hade god speluppfattning och hyfsad teknik och han var, som han själv säger, "anpassningsbar". Kanske kunde han ibland bli lite för het och tappa fokus och hans snabbhet på lite längre sträckor var också en svaghet.

Tillbaka som tränare

2004 återkom Patrick till AIK som assisterande tränare. Men redan efter tre allsvenska omgångar fick han ta över efter Richard Money som då lämnade sitt uppdrag. Vi vet hur det gick. AIK åkte ur Allsvenskan för fjärde gången genom tiderna.
- Det kändes som totalt kaos, på många fronter, när jag kom in som tränare. Det var väldigt splittrat. Det hade varit många tränare på bara ett par år. Laget var dåligt tränat och vi hade ständigt folk på skadelistan. Vid några tillfällen var vi bara sex spelare i träning. Det blev frustrerande att inte få resultat, vi förlorade många matcher i slutminuterna. Det var tufft på många sätt men den mediala uppmärksamheten var ok. Det är deras jobb att skriva om oss och sälja tidningar.
- I efterhand kan man konstatera att det nog var bra det som hände. Att man fick börja om på nytt.

Patrick har efter sitt tränarår återgått till att vara spelaragent (som han började arbeta som efter sin aktiva tid) och han driver även en restaurang i Vasastaden. Han gillar mer att utöva idrott än att titta på och efter den aktiva karriären är det utförsåkning och golf som lockar mest. Det blev tuffa avsked från AIK, både som spelare och tränare, men Patrick har fortfarande bara gott att säga om AIK:
- Jag ångrar inte en sekund min tid i AIK. AIK är en klubb som berör. Det är det bästa med AIK.

Text: Anders Johrén (2007)