John "Jompa" Nilsson

John "Jompa" Nilsson är, tillsammans med Eric "Lillis" Persson och Wilhelm "Mulle" Petersén, den ende som har vunnit SM-guld och varit landslagsman i fotboll, ishockey och bandy. Men det var som fotbollsspelare Jompa var som allra bäst. Där var han den typiske flyern. Han var snabb som en sprinter, hade förmågan att skjuta kanonhårt och pricksäkert i farten och hade därtill kondition och vilja som en häst. Han var med andra ord en ovärderlig tillgång för AIK-lagen kring 1930 och svarade för flera av de mest avgörande målen i klubbens historia. Samma frejdighet och snabbhet visade han också på skridskorna, där han under en lång period tillhörde landets absolut bästa. Gamla AIK-are minns med alldeles speciellt välbehag Jompas "tvillingspel" med ytterkollegan Wille Engdahl och hans enastående förmåga att tillvarata Pära Kaufeldts berömda "stickare", som motsvarade vad som i våra dagar kallas radarspel.

Jompa och Pära! Aldrig har en duo betytt mera för AIK:s fotboll än just denna, som 1929 räddade AIK kvar i Allsvenskan (Jompa kvitterade Malmökamraternas 1-0-ledning och Pära gjorde 2-1 på en Jompa-passning med en akrobatspark 5 minuter före full tid) och 1932 säkrade de första allsvenska guldmedaljerna. På en Pära-passning kvitterade Jompa Malmö FF:s 5-4-ledning till 5-5 och säkrade den poäng, som gav ointagligt försprång i tabellen.

Jompa Nilssons namn är starkt förknippat med andra namn. Det visar att han framför allt var den stora lagspelaren.

Minns du Jompa och Mulle? Parhästarna från Södertälje SK, som 1925 gick till AIK för att i första hand spela ishockey, där de blev svenska mästare 1934, men också kom att spela många landskamper i alla de stora idrotterna: fotboll, bandy och ishockey.

Minns du Jompa och Pära? Den geniale spelfördelaren i centern kunde alltid spela fram sina precisa och branta "stickare" ut mot högerkanten. Han visste att den snabbe och starke "flyern" redan var i full galopp för att hinna till bollen för ett kanonhårt skott eller ett öppnande inlägg framför motståndarmålet.

Minns du Jompa och Wille? Det fantastiska ytterparet som i slutet av 1920-talet fick AIK att spela "flygande" fotboll. Två "äkta" yttrar, som nådde varandra med lobbar och markbollar, då varken motståndare eller medspelare hann med i den höga farten.

Minns du Jompa och Sudden? Högerkantsruscherna som slutade med ett inlägg så att bollen låg precis rätt i luften för att den gänglige Sudden skulle kunna knoppa in den i mål.

Minns du Jompa och Lillis? Sveriges genom tiderna skickligaste innerforward kunde dra sig långt åt vänster och med en lång crossboll med lagom framåtskruv nå Jompa i full språng.

AIK:are minns mest och helst andra AIK:are, men det finns också en annan stark kombination: Jompa och Sven Rydell.

"Solskenslandskampen"
Jompas kinder var rödare, glansen i hans ögon blankare och greppet om påsen krampaktigare än vanligt den varma soliga söndagsmorgonen 1931, då vi var på väg till landskamp mot Danmark. Det var ju något alldeles speciellt. En folkfest. Ett evenemang alla talade om.
Träningsläger före landskamper var ännu inte uppfunna, men just den här morgonen tog vi inte som annars spårvagnen mot Stadion. Jompa gick med raska kliv Klarabergsgatan upp till Drottninggatan. Det var samling för landslagsspelarna på Hotell Regina, vilket ytterligare markerade att det var någonting alldeles extra att spela mot danskarna.
Att bli uttagen mot Danmark var toppen på allt. Matchen med stort M för alla fotbollsspelare. Det var därför Jompas kinder hade varit rödare, ögonen blankare och greppet kring skopåsen hårdare än vanligt.
Av sina 19 fotbollslandskamper spelade Jompa sju tillsammans med Lillis, sex med Pära men hela tio i samma kedja som "trollgubben" Rydell från Örgryte. Ett av många bevis på att en fin tekniker och en snabb ytter utgör ett oslagbart tandem i ett effektivt fotbollsanfall.

Tåget till Stadion

Jag bodde i Tullinge på somrarna på den tiden och tog på söndagarna tiotåget mot Stockholm för att hinna i god tid till Stadion, där matchen började kl 1.30 (det hette inte 13.30 då).
När tåget stånkade in utmed plattformen, lät jag blicken glida över de smutsiga kupéfönstren. Någonstans därinne satt Jompa. Han kom från Rönninge. Skulle in till matchen för att spela högerytter i AIK eller landslaget.
Vi satt många söndagsmornar på den hårda tredjeklassbänken och mediterade tillsammans. Tiden tycktes oändlig. Så värst mycket sades inte om matchen som väntade. Tåget stannade vid Huddinge, Stuvsta, Älvsjö och Stockholms Södra. Det blev tystare och tystare ju närmare vi kom Centralen. Jompa höll hårdare i en skrynklig tygpåse med ett åtdraget snöre upptill. Vem av medpassagerarna kunde ana att i den fanns de snedgångna fotbollsskor, som nästa dag skulle göra honom till de stora tidningsrubrikernas namn?

Tågresans slut den gången gick till fotbollshistorien under namnet "Solskenslandskampen". Sverige slog Danmark med 3-1 i en fantastisk uppgörelse, som framförallt var kulmen på Sven Rydells glänsande karriär. Han fick Svenska Dagbladets bragdmedalj för den insatsen. Men det var också den landskamp Jompa mindes helst av de 19 han spelade under en epok, då det ännu inte genom VM-kval, EM för landslag och annat hade gått inflation i äran att få spela i landslaget.
I den landskampen blev Jompa definitivit "stor". Kedjan bestod av: Jompa - Rolf Gardtman (Örgryte) - Sune Zetterberg (UK:s överraskning från Brages reservlag!) - Sven Rydell (tidigare oftast högerinner) - Evert Hansson (Örgryte).
Nästa stora högerytterepok i AIK och landslaget började drygt 20 år senare, då Jompa Nilssons tröja med n:r 7 på ryggen hade övertagits av en tonåring som hette Kurre Hamrin!

De raka linjernas man
Ännu en kort tid innan han gick bort hösten 1978, kom Jompa Nilsson troget till sin plats på Råsundastadion. Han slutade aldrig att hoppas. På sig själv - trots en smygande sjukdom. På AIK. På en ny Kurre Hamrin. På ytterspelets renässans.

- Jag spelade visserligen själv aldrig annat än ytter, men det är inte därför jag tjatar om att fotbollen måste få tillbaka det gamla ytterspelet, sa Jompa en av de sista gångerna vi talades vid. Yttrar som håller linjen, kan driva bollen i fart och spela sig fram till valet att skjuta mot mål eller göra inslag, det är just dom som kan få saker att hända på en fotbollsplan. Oj, vad jag njöt den korta tid vi hade Kurre Hamrin och Kurre Liander som yttrar i AIK!
Jompa Nilssons namn står för det klassiska ytterspelet. Han "höll kanten", visste att därute nära den kritade linjen finns de stora ytorna. Han var snabb och stark, ville något varje gång han fick bollen. Det var hans uppgift att föra den och spelet framåt. Något annat gav han sig inte ut för att kunna. Något annat försökte han sig inte på. Det räckte för en avgörande del i många glansfulla segrar.
Han var rak, rätlinjig och ärlig i sitt spel.
Han var rak, rätlinjig och ärlig också på andra sidan kritlinjen.

Sista tåget har gått. En av de största AIK:arna genom tiderna är borta. Vi kommer att minnas honom starkast den dagen då vi åter ser en "äkta" ytter i AIK-tröjan med n:r 7 på ryggen. En ny de raka linjernas man. Som Jompa Nilsson.

I AIK:s 90-årsbok, "Våra drömmars klubb", listar John "Jompa" Nilsson de tio som han, 1978, ansåg vara AIK:s största genom tiderna: Elis Juhlin, Birger Nilsson, Torsten Tegnér, Theodor Malm, Per Kaufeldt, Putte Kock, Eric "Lillis" Persson, Sune Andersson, Kurt Hamrin, Helge Ekroth.

Text: Tore Nilsson (1978)