Men redan då han spelat sina första landskamper i fotboll, lade han fotbollsskorna och bandyklubban på hyllan för att helt ägna sig åt sportjournalistens yrke. Det var ett svårt val, men det var typiskt för Wille Engdahl att bestämma sig utan kompromiss. Bakom hans vänliga leende och hjärtliga utstrålning fanns en imponerande fasthet, som ofta kom till synes då han som en av fotbollsjournalistikens främsta genom tiderna analyserade och kritiserade det spel, som han själv hade utövat med så stor framgång. Signaturen "Eng" i först Stockholms Dagblad (nedlagd 1931) och sedan Stockholms-Tidningen var rak och rättvis i sin bedömning av prestationerna på planen. Hans kritik var värd att lyssna till, hans beröm stimulerande för den som fick det, ty det gavs utan överdrifter.
Wille Engdahl var en snäll och hjärtegod människa, som aldrig ville förödmjuka eller skada någon - vare sig på planen eller i spalterna. Sitt leklynne fick han tillfälle att spela ut ordentligt då han av Stockholms Dagblad utsågs att lansera en av de första tecknade seriefigurerna i vårt land, senare också en av de största. Nämligen Musse Pigg. Det gjorde han bland annat genom att göra den till mascot för AIK:s fotbollslag. Den glada dockan låg bakom Eivar Widlund i målet för att ge honom och laget den avgörande turen. Musse Pigg ingick i den elva, som spelade hem Allsvenskan 1931-32. Till Willes glädje.
Wille Engdahl var en stor AIK-are, en stor sportjournalist och en stor människa.
Text: Tore Nilsson (1981)
Wilhelm "Wille" Engdahl var som fotbollsspelare snabb, teknisk och en duktig dribbler. Wille spelade oftast vänsterytter och legendariska är de krossbollar som han spelade med högeryttern John "Jompa" Nilsson. Wille brann för det offensiva spelet, då som senare i livet.
Wille Engdahl slutade sin aktiva karriär just som AIK tog steget upp som en av Sveriges absolut bästa fotbollsklubbar. Våren 1929 var Wille en starkt bidragande orsak till att AIK lyckades undvika nedflyttning. "Laget som gjorde det omöjliga" vände en förlusttrend och klarade ett dödsdömt AIK kvar i Allsvenskan. Wille arbetade då på Stockholms Dagblad där det förutom Wille bara fanns en annan sportjournalist. Det innebar att Wille, efter spelad allsvensk match, fick skriva referat från matchen och, efter ett antal telefonsamtal, från övriga matcher i den allsvenska omgången. Det här höll inte i längden så efter 1930 lade Wille fotbollsskorna på hyllan och ägnade all kraft åt sportjournalistiken.
Förutom att han var journalist på Stockholms-Tidningen (från 1931) var han 1932-33 redaktör för "Nya AIK-aren", den tidens AIK-nytt. Under sin tid på Stockholms-Tidningen (nedlagd 1966) var Wille den tongivande för att tidningen skulle ge ut Guldbollen till Sveriges bästa fotbollsspelare. Wille satt i juryn tillsammans med andra storheter i fotbollssverige. Wille bevakade framför allt fotboll, friidrott och skidor. Från 1934 till 1960 var han med på de flesta stora mästerskap, OS i Melbourne undantaget. Han reste mycket i sitt arbete men aldrig på sina semestrar. Han var i slutet av 1940-talet den som främst bevakade de nyblivna svenska fotbollsproffsen och han utvecklade en nära vänskap med Gunnar Nordahl, det första proffset. Wille skrev också boken "Guld och gröna skogar", boken om Gunnar Nordahl. Wille skrev många andra böcker. "Ögonblicket jag aldrig glömmer" med ett antal sportstjärnors stora idrottsögonblick, samt ett flertal böcker om jakt, den första hette "Lekande rävarnas mosse" och kom ut 1945. Jakt var ett av Willes stora intressen vid sidan av skrivandet. Han var, som en av hans kollegor och nära vänner Ola Hellstrandh beskriver honom, en sällskapsmänniska, en av de roligaste och mest kvicktänkta personer han träffat.
Text: Anders Johrén (2002)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
