En vecka efter smygpremiären mot Enskede, kommer Västerås SK till Skytteholm för säsongens första officiella träningsmatch. Och det blev en helt annorlunda match än i smygstarten mot Enskede IK veckan innan. Om Rikard Norling sade till spelarna, "att idag är det match, så det är helt okej att spela ut, anfalla, skjuta och till och med göra mål", vet jag inte, med effekten blev sådan.
Alla spelare kunde inte delta, Mattias Moström, Mats Rubarth, Andreas Eriksson, Jonas Forsberg, Göran Marklund och Gabriel Petrovic var inte med av olika anledningar. Denna snöiga kväll saknades de inte ens. AIK spelade en rörlig, snabb och rolig fotboll, med snabbare spelvändningar än vi sett på några år! Och när vi vände spelet efter att ha erövrat bollen i försvaret, var det mycket snabbt fyra till sju man uppe i anfallsposition. Mycket löftesrikt och roligt. Naturligtvis ska man inte dra för stora växlar på hur det ser ut i mitten av februari, men det nya spelsystemet verkar passa bra för de spelare vi har och, framför allt, de verkar trivas med det.
AIK vann matchen med 3-0, vilket var resultatet redan i halvtid. Viktigare än siffrorna var dock att vi inte slog oss till ro utan fullföljde matchen med samma anfallslusta, som vi inledde med. Att vi under den andra halvleken bytte in fem juniorer eller fjolårsditon utan att spelet förändrades eller försämrades, i någon större grad, gör inte glädjen mindre. Vi var markant överlägsna i den första halvleken, medan VSK tog för sig lite mer i den andra. Men så här års var det klasskillnad mellan lagen.
Daniel Örlund hade en lugn kväll i målet. När bollen nådde målet eller dess närhet visade han upp en betryggande pondus och säkerhet och det kändes aldrig oroligt på något sätt.
Trebackslinjen med Per Karlsson (från 65:e minuten Robert Åhman-Persson), Kristoffer Arvhage och Joen Averstad spelade lugnt och säkert men följde sällan med högre upp i planen, vilket i och för sig inte behövdes denna kväll. Inte minst Åhman-Persson imponerade under sitt inhopp med ett både kraftfullt och konstruktivt spel. Det spelar inte någon roll vilken position man sätter honom på, han löser det strålande.
Mittfältet Kristian Haynes (Brwa Nouri, 78), Niklas Sandberg (Fredrik Ingel, halvtid), Dennis Östlundh, Daniel Tjernström och Markus Karlsson (Pierre Bengtsson, 56) fungerade utmärkt och jobbade bra både framåt och bakåt. Förmodligen kände Västerås sig numerärt underlägsna, var på planen de än befann sig. Inte minst i uppspelen gladde mittfältet med snabba och vägvinnande passningar, huvudsakligen längs marken. Dennis har ju dessutom förmågan att orka och hinna vara överallt på planen. Det var extra roligt att se unge Pierre (född 1988) ta för sig som han gjorde, Han har en mycket bra teknik och ett härligt spelsinne och han vågade använda sig av det. Fredrik Ingel är en kämpe. som aldig ger upp. Han började annars lite olyckligt, förmodligen i ren överambition, men kom över det och var sedan alldeles utmärkt. Kristian Haynes gjorde 1-0-målet med ett hårt droppskott som gick in strax under ribban. Ett härligt skott, som vi inte såg många av förra året, då det mesta tycktes gå över ribban.
I anfallet spelade Arash Talebinejad (Patrik Grövall, halvtid) och Daniel Hoch. Även anfallsspelet såg lovande ut, men anfallarna fick också ett betydligt bättre understöd än under 2004. Arash och Hoch gjorde också ett mål var. Arash på straff efter det att han fällts i straffområdet.
Jo, det såg lovande ut, men framförallt såg det roligt ut. Spelarna verkade ha kul och publiken hade det hörbarligen. Nu är detta ingen garanti för att det kommer att se ut så i varje träningsmatch, men det ger ändå ett klart hopp om att det kan komma att se ut så här också i det kommande seriespelet. Truppen känns både bred och homogen och ändå återstår mycket av träning och nötning, innan vi är klara för det verkliga målet för i år: Superettan. VSK har fått en försmak av vad som väntar.
Text: Bappe Bjuggren
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
VSK Gult kort till 
AIK 1-0 Spelmål 
Slut på Första halvlek/perioden
VSK Rött kort till 
