Mönstret känns igen... HBK hade AIK i säcken men klarade än en gång inte att knyta till
2006-10-23 00:08 FOTBOLL ”Bara” oavgjort igen. Nagelbitandets tid är inte riktigt över för HBK och dess fans när det tycks omöjligt att vinna en match – även om söndagens resultat än en gång var näst intill optimala.
Tre omgångar återstår i allsvenskan, HBK möter Gefle borta, Kalmar hemma och Göteborg borta, medan den närmaste konkurrenten om att undvika nervigt kval mot Brommapojkarna, Häcken, har Hammarby hemma, Örgryte borta och Helsingborg hemma kvar på programmet.
HBK:s match mot guldjagande AIK i lördags var lagets femte oavgjorda i rad på Örjans vall, den elfte totalt (av 23) och den sjätte i svit utan seger.
Någon kallade HBK för Halvstad...
Många matcher har dessutom följt samma mönster med ledning efter bra spel, men till slut har man likväl stått där med bara en pinne. Mot AIK stod det 2–0 i paus efter mål av Hasse Mattisson och Martin Fribrock, men det räckte alltså ändå inte. Det blev 2–2 till slut –precis som mot Häcken och Malmö FF.
– HBK kunde punkterat matchen i början av andra halvlek, men när man missade öppet mål (Ajsel Kujovic) sa Nebosja (Novakovic, hjälptränaren) att nu klarar vi minst 2–2, man måste bara sätta en sådan chans i det läge HBK befinner sig, annars blir man straffad, berättade den hyllade AIK-tränaren Rikard Norling, som fick sig en rejäl tankeställare i första halvlek när hans lag fick spela andrafiolen mot ett piggt, fantasifullt och aggressivt hemmalag.
– Jag är ju ung och oprövad, när jag gick in till killarna i pausen kände jag mig yngre och naiv när vi inledde med en spelidé som inte var rätt och fick 0–2 i baken när vi försökt göra en förändring.
Varför matchbilden nästan alltid svänger trots att HBK säger sig göra allt för att försöka behålla initiativet och inte backa hem för tidigt är förstås något att fundera över. Prestationsångest?
I lördags kändes det som om tränaren Janne Andersson bidrog genom att vänta för länge med bytena –vilket han också erkände efteråt – men å andra sidan var det förståeligt att han ville behålla den dödströtte Ajsel Kujovic på planen eftersom han har en värdefull förmåga att vinna närkamper och hålla i bollen.
– Det går ju inte att ändra när vi spelade som vi gjorde i första halvlek, fast man vet att det inte kommer att se likadant ut i andra, sa Andersson. Men det är symptomatiskt för tabelläget att AIK gör ett sådant mål som man gjorde och att vi sedan missar en öppen chans att avgöra.
Ja, AIK:s 2–2-mål efter Miran Burgics reducering var ett typiskt ”flytmål”, en något tafflig utboxning av Marcus Sahlman rakt i gapet på Markus Jonsson, ett skevt skott som träffade Nicklas Carlssons knä och så låg bollen i mål, nästan hånskrattande. Bara fyra minuter, plus tillägg, återstod.
I ett smått desperat försök att hanka sig kvar i guldstriden hade Norling beordrat upp allt tillgängligt folk i frontlinjen och HBK-försvaret sattes under hård press, men likväl var det hemmalaget som hade den bästa chansen att avgöra efter kvitteringen när Peter Larsson fick skottchans i straffområdet efter hörna, men han bommade målramen.
Snöpligt värre förstås, men trots allt var det starkt av bottenlaget HBK att ge topplaget AIK en sådan fight som man gjorde. Martin Fribrock var bäst i blåsvart med bland annat en rad missiler som höll AIK-målvakten Daniel Örlund fullt sysselsatt – faktiskt på gränsen till en femma i HP:s betygsättning – men det fanns fler som visade att de vill spela i allsvenskan även nästa år.
– Jag har respekt för spelartruppen som gör en sådan match mot ett av Sveriges bästa lag efter att ha blivit så nedtryckta, sa Janne Andersson.
JÖRGEN ANDERSON
|