Domare gjorde mål och godkände själv!

Scenen är Aftonbladet centralredaktion i Klara. Året är 1970 och klockan är kvart över sex på morgonen. Det är mitt i pressläggningen till första upplagan.
Några medarbetare reser sig från sina stolar och famlar efter trunkarna under det stora reaktionsbordet.
- Vart ska ni tag vägen? Redaktionschefen är röd i ansiktet.
- Vi har match mot SE-banken. Avgörande för seriesegern.

Redaktionschefen ser ut som om någon klubbat honom med en yxa. Det här är inte sant mumlar han för sig själv.
- Vi har intyg från verkställande direktören att vi får spela fotboll på arbetstid. Hans uppfattning är att det är bra om arbetskraften är i fysisk form och att det i sin tur gynnar produktionen, säger vi och försvinner ut genom dörren.

Rune Larsson delar ut gult kort till Helsingborgs Magnus Powell i en allsvensk match 1998.Det var mycket fotboll på arbetstid i gamla Tidnings-Klara och det pågick till en bra bit in på 80-talet. Laget var vässat med spelare med imponerande fotbollsbakgrunder. De tuffaste fighterna gick på Stadshagen och det var mellan banken och Bladet det stod. Vem skulle vinna ettan.
Banken hade en lång sympatisk spelare med mörk kalufs. Man visste aldrig om det var i egenskap av spelare eller domare, Rune Larsson som han hette, skulle uppträda.
Nu har Rune, den charmfulle gotlänningen, skrivit en bok om sitt rika fotbollsliv från Grötlingbo till Stockholm och karriär som elitdomare (202 allsvenska matcher).

Någon stjärnspelare blev han inte riktigt. Men som liten grabb på gutarnas ö drömde han om att få spela viktiga matcher på de stora arenorna. Men som han själv skriver, "talangen var inte lika stor som lidelsen och viljan."
Läs Domaren som gjorde mål, den är ett absolut måste för alla fotbollsintresserade.
Boken är full av skrönor, reflexioner och en god portion självironisk, äkta gotländsk humor. Innerst handlar den om något djupare och betydligt allvarligare, nämligen idrottens sanna själ och hjärta.
I den här korta presentationen finns bara utrymme för en enda liten berättelse och som dessutom ger svar till bokens titel.

Plötsligt en dag ringer AIK:s tränare, Jens "Lill-Lotta"Lindblom till Rune Larsson i hans egenskap av ordförande i Essinge IK. Han förklarar att AIK behöver en träningsmatch mot ett lag i de längre divisionerna.
"Det har ju gått bra för er i trean och vi behöver lite hjälp att få igång vårt spel. Det har liksom gått i baklås för oss. Du kan väl döma. Jag har hört att du gick ut som kursetta i Köping på högsta domarutbildningen. Om vi håller med Råsunda kan ni väl stå för domaren."
Det var kort varsel. Träningsmatchen skulle spelas redan dagen efter. Essingen ville inte missa chansen att få möta en allsvensk klubb och dessutom på nationalarenan.

Jyrki Nieminen.Matchen kommer till stånd och det är jämnt. AIK leder bara med 2-1 i halvlek men vid 3-1 kommer AIK i en attack med tre spelare mot två. Den finländske landslagsmannen Jyrki Nieminen slår ett inlägg på en meters höjd avsett för en medspelare i straffområdet. Rune får nu plötsligt en ingivelse, kastar sig raklång och nickar stenhårt i krysset. Sedan ställer han sig upp och blåser i pipan.
För att förtydliga domslutet så springer han upp till mittlinjen och blåser ännu en gång och pekar med koncentrerat och spänt ansiktsuttryck på mittpunkten.
"Är domaren galen, Först gör han mål och sedan godkänner han det själv." De tvåhundra på läktaren undrar om de drömmer. Men målet är korrekt dömt. Domaren är en död punkt på plan och tar bollen på domaren och går i mål så ska det målet godkännas.
Varken spelare, sportjournalister, ledare eller publik hade koll på den paragrafen i regelboken. Efter en stund när de förstått sammanhanget bröt skratten och - applåderna ut.

Idag har Rune Larsson lagt både pipan och skorna på hyllan och slutat på banken efter tjugosju år. Han har istället ett nytt jobb hos uppstickaren HQ Bank. Det känns tryggt. På den banken är det sonen till vår gamle målvakt som är vd.