Martin Mutumba är lämnad ensam på Arlanda. Han kissar medan lagkamraterna möter fansen.
Ett par meter bort väntar hundratals människor, inne i centrum står tusentals till, men han längtar bort.
– Jag vill till Rinkeby men måste gå på guldfesten för klubben, säger han och går ut till havet av kramar och mobilfoton.
Var i helvete var showen ett par timmar tidigare?
IFK ledde med 1–0 och 17-årige Mikael Dyrestam hade stängt Mutumbas kant, så i halvtid visste mittfältaren att han snart var körd.
– Micke Stahre och jag har ett eget kodspråk. Jag vet vad det betydde. Skulle jag inte visa något inom tio minuter hade jag blivit utbytt. Jag såg hur Kenny Pavey värmde upp som en dåre, säger han.
Vad hände under pausen?
– Alla ska lyssna när Micke Stahre pratar, ingen annan ska prata då, ingen kollar mobilen eller knyter skorna. Vi ska se honom i ögonen när han pratar med oss. Men i pausen brukar jag lägga mobilen i strumpan, gå in på toaletten och kolla sms. I dag var det sms från kompisar i Rinkeby och Hammarkullen och Angered. ”Vad fan Martin, vi kollar på Canal Plus och du är sämst för fan. Var är din show?”. Jag hade tjugo stycken sms. Jag raderade sms:en och raderade första halvlek, och kom in helt ny i stället.
Varför bytte du kant till andra halvlek?
– Micke Stahre sa till mig att jag skulle vakna, att det var dags för mig att visa vad jag kan, att de stora matcherna är för de stora spelarna. Han sa att IFK:s högerback (Erik Lund) stod på hälarna. Jag mötte inte en ytterback i Barcelona, det var en kille i IFK Göteborg som hade tagit en snus.
Hur känns det att ha det förtroendet?
– Mikael Stahre och Björn Wesström har räddat mitt liv, de har trott på mig, vilken annan tränare låter mig spela vidare i en sådan här match? Jag måste kanske göra en tatuering med Mickes namn också.
Mutumba kom ut pånyttfödd i andra halvlek, steget var rappare, tillslaget mer säkert. Men samtidigt värmde Pavey upp vid sidan och klockan tickade mot Stahres deadline. 51, 52, 53...
Då, drygt nio minuter in i andra, fumlade Erik Lund. Backen-med-snusen tappade bollen till Mutumba som satte av mot mål, tittade upp och serverade Flavio till 1–1. I ett ögonblick hade Mutumba fixat mer speltid åt sig själv – och den där gnistan som gav SM-guld till AIK.
– Martin började gråta efter slutsignalen, han var chockad för fan när slutsignalen gick, jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv. Jag förlorade alla kläder jag ville behålla, men det är lugnt.
IFK-supportrarna kastade något på dig?
– Jag fick en femkrona på axeln, men inga kronor kan få mig att lämna AIK. Inga kronor kan få mig att gå av planen. Jag fick fetont. Jävla idioter, de borde kastat pengarna på någon annan, det tände mig ännu mera. Jag letade efter femkronan men hittade den inte. Det var synd, det är fem pantburkar mindre.
Martin Mutumba var i centrum hela dagen. Fansen sjöng hans namn på Gamla Ullevi, fortsatte på Arlanda och skrek på Kungsgatan.
Trots att han ville, kommer han inte ifrån guldfesten förrän halv tre. Mitt i natten når han äntligen det han längtat efter: världens största familjekram.
– Min pappa Joseph är min idol och min stora förebild. Han har gjort allt för sin familj. Jag älskar honom. Och min mamma är den starkaste kvinnan jag vet. Hon har stått ut med sju galna barn, som sprungit in och ut ur huset hela tiden. Min andra familj såg också matchen i Rinkeby. Det är en chilensk familj där mannen heter Juan och frun Eva. De hjälpte och stöttade mig, visade mig kärlek. Jag hade ingenstans att bo när resten av min familj bodde i England förra året, då bodde jag hos dem. Jag hoppas att jag får ett sms från min mamma. Min mamma kan inte så mycket om mobiltelefoner men jag hoppas hon skickat någon bild där hon gråter. Hennes son är ju bäst i Sverige.