Vill ni se mål får ni gå på hockey

Som Laban sa:

Vill ni se mål så får ni väl gå på hockey.

Går ni på allsvensk fotboll 2008 så kommer ni att få se bra matcher, dåliga matcher och matcher som Ljungskile–Gefle, och det enda ni vet med säkerhet är att efteråt sitter två tränare bakom ett bord och säger två magiska ord.

– Sista Tredjedelen, säger dom.

Nanne Bergstrand är den ende som syftar på Rasmus Elm när han säger det. Alla andra försöker förklara varför de inte gör mål.

Känn på omgång nio: 1–0, 1–0, 0–3, 0–0, 0–0, 0–0, 0–0, 1–0. Gammal fin fotbolls-porr.

Det kanske var pärlor för svin, eftersom jag inte alltid är så noga med det här med mål, men jag lyckades hur som helst pricka in gårdagens stora målfest. AIK slog Halmstad med 1–0, målet inslaget via Peter ”Bite Yer Legs” Larssons vänstra lår i sista minuten.

Målet hade inte blivit till om det inte vore för att Janne Andersson bytt ut mittfältsterriern Sebastian Johansson, det hade inte blivit till om inte Tommy Jönsson slarvat med vad Tony Gustavsson kallar ”rensningskvalitén” och det hade inte blivit till om inte AIK fortsatt jaga tre poäng hela vägen hem.

Nu kunde AIK hyllas i kulvertarna

Efteråt jublade AIK som om de tagit studenten, de hoppade runt i ring och kramades som en enda stor, svart familj.

Kenny Paveys flaxmål var all skillnad i världen för en klubb som gillar att må dåligt nästan lika mycket som den gillar att må bra.

Nu kunde vi gå runt i Råsundas kulvertar och prata med AIK-spelare om deras fina passningsspel och deras breda trupp. Vi kunde hylla Dulee Johnsons fotbollsintelligens istället för att gnälla på AIK:s omständlighet och uteblivna djupledslöpningar.

Matchen var värd ett mål. Både HBK och AIK vågade en hel del i sin spelbyggnad. Kanske Halmstad allra mest. De kan sitt försvarsspel, och de kan sitt passningsspel, men när de kommer till… eh… sista tredjedelen så händer det ingenting.

Janne Andersson, HBK-tränaren, sa efteråt att det täta matchandet är en förklaring till bristerna i anfallsspelet.

– Inte för fysiken, den är inga problem, men för att vi inte hinner träna så mycket som vi vill. Jag kan inte visa spelarna hur jag vill att de ska spela.

Har man någon gång stått vid en gräsplan i Halmstad och sett Professor Andersson taktiska torrträningar förstår att det ligger en del i det. De som varit med länge har löpvägarna i sitt DNA, men de nya – Raskaj, bröderna Kujovic, Anselmo – behöver sina lektioner och repititioner.

Annars blir det som igår.

Martin Fribrock har, tillsammans med Ishizaki och Niclas Alexandersson, seriens bästa inläggsfot – men ingen löper sig till inläggen. Den lille pärlan Anel Raskaj, 18, kan sulfinta i en kvart – men ingen finns som springer till sig bollen i djupled.

I söndags såg jag Pippo Inzaghi uppfinna Kakás passningar med sina löpningar, i går såg jag två lag som stundtals väntade på Godot medan de spelade fotboll.

Det svarta laget fick tyngsta smällen

Om ni vill ha en förklaring – mer än Peter Larssons lår – till att AIK vann så var det för att Dulee Johnson över 90 minuter orkade vara mer konstruktiv än HBK:s innermittfältare.

Nu har Halmstad halkat i tabellen, medan AIK hänger med i sina svartgula fingernaglar.

Lik förbannat sitter jag här och känner att det svarta laget fick den tyngsta smällen.

Jag skyller det på ett par lår.

Inför seriepremiären skrev jag en hel krönika som handlade om AIK:s fenomenalt talangfulle lille Gabriel Özkan. Jag skrev så här:

”Han är den där sortens talang som fastnar, som man vill se fortsättningen på. Han är inte färdig. Han har sitt steg, sin intelligens, det där modet som gör att han ser en motståndarback som en möjlighet snarare än ett hinder.

Alla kvalitéer finns där, han har den där sortens flytande teknik som kan räcka längre än till en applåd på Malmö Stadion och ett vip-kort på White Room.

Låret höll i en kvart

Det vore fan om han aldrig fick berätta exakt hur långt”.

I går årsdebuterade Özkan i allsvenskan. Hans lår höll i en kvart.

En bristning, sa läkaren, för hundrade gången. Rikard Norling sa att om det inte vore för alla skador så hade Gabriel Özkan kunnat spela EM i sommar.

Jag vet inte det.

Jag vet bara att hans lår gick sönder igår, att det såg ut som om han grät, och att hans kropp kan vara på väg att göra slut på honom utan att vi får veta hur bra han skulle bli.

Det vore så katastrofalt ledsamt om det slutade så.