Svagheten – han är ett fan

Det fina med att ha tre stockholmslag i allsvenskan är att det alltid händer något.

Det kan ha med medierna, supporterklimatet eller något helt annat att göra, men det är så det ser ut: det är alltid närmare till kris och katastrof i Stockholm än i Göteborg, Kalmar eller Helsingborg.

Årets första krisgäng blev AIK.

En poäng mot KFF och en pinsam insats i Borås räckte. 1–0 mot Gif Sundsvall i torsdags var livsviktigt, krissnacket var redan igång, ­efter två omgångar. Snabbt jobbat.

Har köpt AIK-dramaturgin rakt hav

Efter Elfsborgs-lektionen tog Norling själv upp ämnet om att tränare som inte presterar får sparken, som om han visste att han skulle bli hänsynslöst ifrågasatt av AIK:s fans.

Bättre att förekomma än att förolyckas, eller vad det heter.

Och han hade förstås rätt.

Plötsligt var Rikard Norlings hela ledarskap ifrågasatt. Han plottrar för mycket, är för otydlig, han vinglar och velar. Det finns såklart saker i den kritiken som är relevant, mycket relevant till och med, men om det finns ett stort misstag i AIK-tränarens hela ledarskap så är det inte det.

Norlings stora svaghet är samma sak som gjort honom så älskad:

Att han är en supporter.

Rikard Norling har köpt Norra Stås egen supporterdramaturgi rakt av. AIK är speciellt, AIK är stort, bara guld är gott nog. Varje gång han fått chansen har han sagt att ”i AIK kan man bara vara nöjd om man vinner”.

Det betyder, krasst, att bara två tränare gjort en okej säsong med AIK de senaste 70 åren.

Så är det ju inte. Norling har varit så skicklig på att använda media i förhållande till sina spelare att jag kallade honom Mini-Mourinho för ett år sedan, men när han förstärker det kortsiktiga supportertänkandet skjuter han sig själv i sin svarta fot. Och den foten är viktig för klubben. Som en skånsk vän uttryckte saken i telefon efter Elfsborgs-matchen:

– Det är bara en tidsfråga innan Norling ringer upp och mordhotar sig själv.

Veckan som gick hängde jag ett par dagar i Liverpool, bland annat lyssnade jag en del på Arsène Wenger och Rafa Benitez. De hade en del att säga som jag gärna skickar vidare till AIK.

Wenger:

– Förlust är aldrig otänkbart. Det är en del av fotbollen.

Benitez:

– Du måste ha en långsiktig idé. Det är rätt viktigt.

Rikard Norling vet förstås det här. Det är inte kärnfysik. Men det är inte den sortens idéer han visat upp för världen de senaste åren.

Han har inte pratat särskilt mycket om någon långsiktig plan som ska utveckla klubben AIK, han har pratat om taktiska förändringar och om hur omöjligt det är att acceptera förluster i en klubb som AIK. Jag vet inte, det kan till och med vara så att det maniska plottrandet med taktiska uppställningar hör ihop med tanken på att Gnaget är en klubb som ingen annan, med helt andra krav på sig.

En förlust måste accepteras

Jag gillar ambitionerna och modet som finns hos Norling och Novakovic. De vill något med sitt ledarskap, de vågar vara annorlunda och de litar på sina spelare på ett ganska osvenskt sätt. De kan gå långt, de kan vinna allsvenskan i år – men om jag ska ge dem ett råd för att lyckas med det, för tredje gången på 71 år, så är det att börja prata mer om vart man är på väg på lång sikt och mindre om att man alltid måste vinna.

Förlust måste vara acceptabelt i AIK också.

Kraven på en tränare ska handla om professionalism, om att göra ett så bra arbete som möjligt, om att gå till arbetet istället för att gå på vattnet.

AIK:s allra största tillgång är den unika, pulserande passionen som strömmar genom alla runt och i klubben. En skicklig ledare tar in hela vidden av den fanatismen. Förstår den, respekterar den, älskar den, växer av den.

Sedan distanserar han sig från den. Och går till jobbet.