Stellan Nilsson

Stellan Nilsson kom som 20-åring till AIK inför 1977 års säsong. Det var Lars-Oskar Nilsson, förbundskapten för juniorlandslaget och AIK:s tränare 1976, som hade tipsat AIK:s värvningsansvariga om Stellan. Stellan hade varit mycket dominerande på juniornivå och skulle nu ta ytterligare ett steg uppåt i fotbollskarriären. Fler andra klubbar, framför allt IF Elfsborg, var ute efter hallänningen men han hamnade alltså i AIK.

Stellan Nilsson kom till ett AIK som hade börjat satsa på halvproffs. Stellan tillhörde de spelare som kunde arbeta på förmiddagarna och träna på eftermiddagarna. AIK-ledarna Lennart Hemming och Börje Fridlund ordnade jobb och bostad och Stellan menar, med 27 års distans, att "spelarna i AIK var ett trevligt gäng, det var bra killar, vi i reservlaget umgicks mycket utanför planen".

Stellan fick dock problem med att ta en plats i AIK:s A-lag. Han fick spela fyra träningsmatcher och en cupmatch men den allsvenska debuten lät vänta på sig. Lasse Carlson hade övertygat som markerande innerback under våren och sommaren men i matchen mot Öster i början av augusti blev Carlson skadad. Det innebar att Stellan Nilsson fick ta Carlsons plats i nästa match, hemma mot IFK Göteborg. Och när Stellan väl fick chansen blev det sannerligen ingen enkel uppgift. Stellan fick uppdraget att markera världstjärnan Ralf Edström som speciellt i huvudspelet hade få övermän i världen. AIK:s tränare Gunnar Nordahl sade till Expressen före matchen att "det kan tyckas hårt att ge Stellan en sån här tuff uppgift i sin allsvenska debut, men Stellan är ambitiös och har mycket boll i sig. Huvudsaken är att han tar det lugnt och inte förstorar upp det hela."

Matchen mot IFK Göteborg blev en mardröm både för AIK och Stellan. Göteborg vann med 6-3 sedan Ralf Edström gjort tre mål. Stellan menar själv att han "spelade bra men att det var omöjligt att markera Ralf i samband med hörnorna".
- Det var lika svårt oavsett om man ställde sig framför eller bakom honom. Men det var fler än jag som hade problem med att markera Ralf Edström.

Jodå, dåvarande förbundskaptenen George "Åby" Ericsson menade att det var "en omöjlig uppgift" och att det "inte fanns någon som skulle klara av en sådan sak".

Nästa match, borta mot IFK Norrköping, spelades bara tre dagar senare och Stellan Nilsson fick åter spela mittback och åter utvecklades matchen till en mardröm. I samband med Norrköpings 2-0 mål, på en frispark, skadades AIK:s målvakt Leif Karlsson så illa att han var tvungen att utgå. Utespelare Ove Rübsamen fick ställa sig i målet och med en ovan utespelare i mål och i ett i övrigt inte så stabilt försvarsspel släppte AIK in ytterligare tre mål.

Efter elva insläppta mål på två matcher var AIK:s tränare Gunnar Nordahl tvungen att göra något. I nästa match väntade Djurgårdens IF i ett ödesderby. AIK låg under nedflyttningsstrecket, en poäng efter Djurgården som låg precis ovanför.
- Jag har förståelse för att jag inte fick vara med i derbyt, menar Stellan efter den aktiva karriären. Det var inte mycket att säga om att jag blev utbytt. Jag tog inte vara på de chanser jag fick och med tabelläget fanns det inte utrymme för några experiment. Jag satt på bänken ytterligare en 3-4 matcher utan att bli inbytt .

Så Stellan Nilsson lyftes ur laget och i hans ställe kom Sven Dahlkvist som för första gången fick gå in i rollen som mittback. Det var början på Sven Dahlkvists mer än tio år långa karriär som en av Sveriges bästa mittbackar. Men för Stellan Nilsson var det slutet på den allsvenska karriären. Han fortsatte i AIK:s reservlag, Sveriges kanske bästa reservlag, över 1978 men lämnade därefter AIK för att vända tillbaka till Halland.
- Jag gjorde några mål i reservlaget. Bäst minns jag en match mot Djurgården på Stadion där jag kom fri från halva planen och lobbade bollen över den utrusande målvakten in i mål. Jag var faktiskt nära att göra mål mot Norrköping i den allsvenska matchen, jag hade ett skott som gick precis utanför.

Stellan Nilsson blev ett frivilligt ettårsfall så innan han kunde återgå till spel i IS Halmia skulle han göra ett mellanspel i Nyhems BK. Men hösten 1979 fick Stellan en allvarlig knäskada, trasigt korsband, och han blev borta från allt fotbollsspel i 2,5 år.
- Jag kom tillbaka efter korsbandsskadan och spelade i Halmias A-lag under våren 1983 innan jag blev skadad på nytt . Därefter kom jag aldrig tillbaka till den standard jag hade innan skadan.

Stellan Nilsson var en duktig passningsspelare med bra spelförståelse. Inte så snabb och enligt honom själv hade han "för lite aggressivitet". Hans lagkamrat Yngve Leback menar att "Stellan var en helseriös kile men han utvecklades aldrig utan blev bara sämre". Göran Göransson menar att "Stellan var dominerande på juniornivå, mycket tack vare sin storlek. Men storleken hade han kanske emot sig på seniornivå där allt går lite fortare". En annan lagkamrat, Sanny Åslund, menar att Stellan var "lite för långsam för Allsvenskan, seg i vändningarna men jobbade och slet hårt".

Men trots att tiden i AIK blev en missräkning på den sportsliga delen och att han därigenom missade Halmias sista allsvenska år var det två mycket minnesvärda år som han är glad att han fick uppleva.
- Att både få en fot in i arbetslivet och att spela fotboll på halvtid med ett gott kamratgäng som umgicks mycket på fritiden var en trevlig tillvaro.

Efter den aktiva karriären har Stellan verkat som ungdomstränare i BK Astrio. Förutom familj, arbete och fotboll ägnar Stellan gärna tid åt att läsa, till exempel böcker av Jan Guillou. Han missar aldrig ett nummer av OFFSIDE, en tidning som han hoppas fler fotbollsälskare upptäcker. Astrio och Halmia är de klubbar som ligger honom närmast om hjärtat.
- Visst känner jag för AIK även om AIK för mig är de spelare och ledare som var i klubben 77-78. Även om det är lätt att bli nostalgisk så var AIK den av de klubbar jag spelat med som hade mest skratt och leenden. Så visst är AIK ett av mina favoritlag även om det är på ett annat sätt än Astrio som är en del av vardagen och Halmia där rötterna finns.

Text: Anders Johrén (2005)