Bertil Johansson

Bertil Johansson växte upp i Hälsingborg och det blev tidigt fotbollsspel i kvartergängen där han bodde. Så småningom började han som junior i BK Drott (som senare bytte namn till Hälsingborgs södra IF) där han snart tog en plats i A-laget. Då, när Bertil var dryga 20 år, hade Hälsingborg två allsvenska lag, förutom HIF också Råå IF, och Bertil gick över till just Råå. Där var han med om att komma tvåa i Allsvenskan (1950-51, samma år som AIK åkte ur Allsvenskan) men redan året efter åkte Råå ur Allsvenskan (samtidigt som AIK gick upp i Allsvenskan). Då åkte Bertil på semester till Stockholm och där börjar vår historia om Bertils AIK-tid.

Bertils boxande tvillingbror Bernt (två SM-tecken) bodde i Stockholm och när Bertil besökte honom sommaren 1952 tog han med sig träningskläderna. Han började med att gå upp till Stockholms Stadion och frågade Djurgårdens IF om han fick träna med dom. Svaret blev nej så Bertil fortsatte till Råsunda och knackade på AIK:s dörr. AIK sade ja och redan efter två träningar blev Bertil erbjuden att vara med i en vänskapsmatch mot AC Milan! Det här var före de stora Europacupernas tid och matcherna mellan AIK och Milan (det spelades tre stycken kring 1950) var bland det största som hände i fotbollsväg i Stockholm. Bertil spelade och matchen slutade 2-2 inför fullsatta Råsundaläktare.

Därmed var vägen öppen för att Bertil skulle spela i AIK. Till saken hör också att Bertil blev oerhört besviken på en Råå-ledare som enligt Bertil inte fullföljde Råås åtaganden. Efter samtal med AIK-ledaren Charles Reuterwald blev övergången klar hösten 1952. Både AIK och Bertil hade ett stort flyt hela denna höst. I Bertils fyra första matcher i AIK gjorde han fyra mål och AIK tog full poäng! Speciellt samspelet med bäste AIK-kamraten och hälsingborgaren Sven-Erik Westerberg (de lärde dock känna varandra först i Stockholm) var perfekt. Först i den femte matchen, borta mot Malmö FF, förlorade AIK. Men det har sin förklaring, menar Bertil, då AIK införde en träningsmetod hämtad från ryssarna vilket innebar träning precis före matchen. Det bar sig inte bättre än att AIK förlorade rejält, 1-6. Samma höst gjorde Bertil sin enda A-landskamp efter att Arne Selmosson tackat återbud eftersom han skulle gifta sig istället(!)

Men året efter, 1953, började motigheterna för Bertil. Det berodde främst på att han och tränaren "Pära" Kaufeldt inte kom överens. De hade inte samma humor och Bertil sade emot Pära några gånger för mycket vilket inte uppskattades. Så Bertil fick mest spela i B-laget. Det var också anledningen till att Bertil slutade i AIK. Därmed tog han, som han själv säger, "adjö till elitfotbollskarriären".

Bertil Johansson var snabb och hade ett hårt skott. Under Råå-tiden kallades han ibland för "hårdskjutande Johansson". Han var bra på båda fötterna och frän i straffområdet. "Bollen skulle bara in."

Efter något år i Södertälje och ytterligare ett antal år som spelare i Ljusdals IF började den andra delen i Bertils idrottsliv. Som bandyledare i Ljusdals BK. Bertils två söner, Stefan och Jörgen, visade tidigt stor talang på bandybanan. Och Bertil verkade under en tioårsperiod som lagledare, reseledare och kassör inom Ljusdals bandy. Och han fick se sina söner växa ut till två av Sveriges bästa bandyspelare. Stefan blev mästare i både Sverige och Norge samt utsågs till Sveriges bäste bandyspelare kring 1980. Jörgen var med och tog Sveriges första VM-guld i bandy 1981 när Sverige i det avlägsna Chabarovsk äntligen kunde betvinga Sovjet.

Sedan några år bor Bertil Johansson ånyo i Helsingborg. Han tänker tillbaka på sin tid i AIK med blandade känslor:
- Det var en skojig tid. Tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag lärde mig inte att veta min plats. Men jag kunde inte stillasittande ta emot. Annars hade jag varit kvar flera år i AIK.

Förutom ett allmänt idrottsintresse är Bertil en fanatisk korsordslösare. Han tycker om att titta på bridgespel (Putte Kock gjorde honom intresserad även om Bertil inte spelar själv). Och närheten till Helsingborg har gjort att det numera är HIF som ligger honom varmast om hjärtat. Bertils avslutningsord, uttalade i september 2001, kanske är något att fundera kring:
- Det verkar vara en så oerhörd turbulens i AIK, det finns inte kraft i laget. Det måste till en stark ledare för att AIK ska nå framgång.

Text: Anders Johrén (2001)