Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Benjamin Kibebe mot Malmö FF.

Vid foten av en uppförsbacke

Positionsbestämningen är lätt att göra. Backen ser brant ut. Det är svårt att avgöra hur brant den är. Det finns bara en väg: uppåt.

Efter MFF-förlusten var man orolig för att komma in i ett omklädningsrum tungt av uppgivenhet och nedstämdhet. Den känsla som dominerade var i stället ilska. OK, ilska och revanschlust. Det var inte den trötthet, på gränsen till utmattning, som är ganska vanlig efter matcher överhuvudtaget och förlustmatcher i synnerhet. Flera spelare såg fram mot nästa match och Pelle Nilsson uttryckte det så här: Man kan ju inte ge upp efter fjorton omgångar. Visst har det varit tungt men vi ska själva fixa det här.
  Kweeku Turkson, som var glad för sin speltid, tyckte inte att MFF vunnit matchen, utan att det var skadorna med påföljande positionsomflyttningar som avgjorde. Alla var klart irriterade över domarnivån plus att man naturligtvis konstaterade att vi måste börja sätta våra egna chanser!

Benjamin Kibebe som alltid är samlad, hur det än gått, sa att vi behåller vårt spel längre för varje match, vilket egentligen var vad Patrik Englund också sa vid presskonferensen direkt efter matchen.

Efter 14 omgångar har vi använt oss av 23 spelare! Det är fler än de flesta lag använder under en hel säsong! Och av allt att döma fortsätter skadorna att drabbas oss. Med all säkerhet kommer vi att vara uppe i 24 spelare redan efter nästa match. För nog lär Mick Mrdja få en chans.

Vi har en spelare som har varit med i alla matcherna, Håkan Svensson. Vi har en hel elva som varit med i 10 eller fler matcher. Det går naturligtvis ut över stabilitet och kontinuitet. Det handlar iinte ens om jämförelser mellan enskilda spelare, utan om att inte från en match till en annan kunna fortsätta med det spel och spelmönster som man hade i förra, eller förrförra, matchen. Det går knappt att hålla koll på det antal positionsförändringar vi tvingats göra inte bara mellan matcher utan ofta även under matcher.

Vilket scenario: "OK Ante, du börjar som toppforward i mitten, men växla med Moa då och då, så du tar kanten i perioder, Blir det en mittfältsskada först, går du ner på mittfältet... och.. ja får vi sen en skada i försvaret också, får du kanske kliva ner ett steg till...". Nej, det är inte så det går till, men det är ändå så det emellanåt blivit, utan att vi haft möjlighet att styra det.

För närvarande har vi åtta skadade/sjuka spelare i en trupp på 22 man. Då är inte juniorerna inräknade. Mer än en tredjedel av truppen kan alltså inte spela just nu. Kul för juniorerna? Javisst, men inte bara kul. Trycket och ansvaret blir naturligtvis ett annat i det här läget. De får inte hoppa in i trygga lägen för att få erfarenhet och känna hur det är i allsvenskt tempo och miljö. De kommer in för att de behövs. Naturligtvis kan det vara stimulerande, men det minskar knappast den nervositet, som förmodligen finns där.

Det är svårt att se vad vi ska kunna göra åt det. Både träning och förberedelser ser helt okej ut. Nedvarvning och stretching också. Ändå kommer skadorna. Ja, och så avstängningarna, då. Som naturligtvis alltid är onödiga, men händer. Vissa domare ser till att det händer oftare än andra. Vissa spelare drabbas oftare än andra. Kontentan blir ändå att belastningen på friska och ej avstängda spelare ökar. Vilket i sin tur ökar skaderisken. Att utöka truppen är knappast ett ekonomiskt realistiskt alternativ.

Backen ser alltså brant ut. Vi måste springa, krypa och halta upp för den. Några andra alternativ finns inte. Spelarna har en klar och uttalad vilja att ta sig upp. Vi andra kan bara stötta dem och hoppas på att de som kan gå/springa själva fortsätter med det.

Av Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[040803]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.