Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Fredrik Björck och Daniel Tjernström deppar.

The Big Black Machine

Årspremiär i Svenska Cupen, ett tryggt framgångskoncept tycks det, för ett sargat AIK. Vårt lag brukar ju avancera till slutskedet av turneringen år efter år. Fast den motgångs-paranoide supportern i mig undrade redan för några dagar sedan varför just AIK var enda allsvenska klubb att lottas mot division ett-motstånd redan så här tidigt...

Nåväl, trots allt kul med ett anrikt möte, det gjorde ju sitt till att Brage tränas av allas vår legendariske Bernt Ljung. Och att nytillträdde huvudtränaren Patric Englund har rötterna i motståndarklubben är också en aspekt.

Mycket har ju på sistone handlat om sifferexercis, och att få systemet fungerande. Passande nog just i deklarationstider, vilket jag själv är starkt involverad i för dagen. Soffbordet täcks av allsköns verifikationer, när det slår mig att matchen borde ha börjat - hon är nu närmare åtta.

Denna kväll fick text-TV kompletteras med uppdateringar på Falu-Kurirens sajt, ett vaket tips från Gnagarforum. Och Dala-avisen avger denna kväll täta matchrapporter på nätet. Det har redan närmat sig halvtid, och kampen är mållös.

AIK sades satsa på en ordinarie uppställning, dock verkar en handfull spelare som stått och knackat på dörren till en plats i startelvan få chansen. Tamandi, Sandberg, mål-Jönsson hör till dessa, och Mattias Moström tar högerplatsen tycks det. Glädjande nog spelar Derek Boateng från start. Det är min övertygelse att just denne spelare behöver ta sig in i matcherna från början, och passar sämre som inhoppare. Det är lite ”antingen helt eller inte alls”, känns det som. Noterar också att Krister Nordin ej är med.

Rapporterna vittnar om växlande spel som övergår i ställningskrig i början av andra halvlek. Jag följer text-TV:s status quo, och hoppar då och då över till datorn, för att trycka på ”uppdatera-knappen”. Allt detta sker samtidigt som jag uppbringar simultankapaciteten att med behållning följa dokumentären om ”The Big Red Machine”, eller rättare om den sovjetiska drömfemman. Deklarationspapperna har därmed lämnats vind för våg.

Jag zappar ännu en gång, och 1-0 till hemmalaget blinkar hånfullt emot mig. Jag ser och hör samtidigt alltså på en sann berättelse om ett fantastiskt lag, dömda till att dö bort av att historiens vindar blåste upp, ett järnstarkt system som föll, uppluckrat inifrån av ett orimligt synsätt, av träningsmetoder och tränare som det till slut inte fungerade med.

Jag ryser åt min egen förmåga att dra paralleller! Nåja, man får väl avvisa liknelsen med att inse att Fetisov, Larionov et consortes var långt större inom sin idrott än en aldrig så knäfrisk Andreas Andersson. Och att inte ens Aftonbladet torde kunna vinkla AIK:s interna struktur som lika omänsklig eller praktiskt omöjlig som en gammal kommunistmakt.

Det slår mig att knappast något skrivs i Falu-Kurirens digra rapportering om AIK:s mittfält, inget om Åslund eller Boateng, något enstaka om Kah. Är de osynliga? Mot Brage? Hur är det fatt? Rubarth verkar dock som vanligt vara i hetluften, och strax efter att han byts ut, mot Mani Tourang, faller första målet. Boateng hade då redan ersatts av Marklund.

Mot slutet verkar det finnas kvitteringschanser, innan 2-0 visas på datorn, medan dokumentären kryddas med sorgligt balalajkaspel. Så är det slut. Nåja, naturligtvis en rejäl missräkning, men då blir det något mer koncentration på att till slut återupprätta hedern i Allsvenskan. Jag antar att detta cup-debacle kan komma att uppmärksammas rejält i pressen. Vet inte riktigt varför, men jag slår upp och läser om Brage, skaldekonstens gud i nordisk myt. Om hur han i en Eddadikt blev smädad av ondskan själv, Loke. Se där, ännu en liknelse!

Grattis, Bernt Ljung!

Kom igen, Englund!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040429]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.