Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Grönt och vitt - även för AIK:are.

Ny säsong - AIK:are i grön-vit randig halsduk

Så var då startskottet för en ny säsong av hopp och förtvivlan, eller hopp och nirvana, avskjutet.

Som den uppmärksamme AIK-nytt-läsaren jag förutsätter att du är, såg du säkert att undertecknads namn fanns i den digra listan av gratulanter tidigare i år, d.v.s. man har gått och fyllt oförskämt jämt.

Ett resultat därav blev att jag av mina äldsta syskon, AIK-själarna Broder M och Syster K, fick mig en resa till Skottland, för avsmakning av whisky, Celtic-match och höglänta kullar. Enda lilla smolk i den glädjebägaren bar att detta tajmade samtidigt som den allsvenska starten, alltså har resan just avnjutits, alltså kom årets första matchkrönika att i efterhand beröra intrycken av säsongsöppningen på utländskt avstånd.

TV-pub-kulturen är givetvis långt gången i Skottland, men till vår (måttliga) besvikelse hittade vi inte en enda som flaggade för att de ämnade sända AIK-Sundsvall under söndagen!?!?

Skottarna lever verkligen upp till sitt kulturella rykte. Vi såg män i kilt, hörde säckpipan gnälla, upplevde Edinburghs förtrollande historiska charm och Glasgows, där vi mest bodde, folkliv. Och överallt talade man med en accent som helt liknade Pippin Tooks, en av hoberna i Tolkien-filmerna, om ni är med på vad jag menar.

Resans centrala moment var ett lördagsbesök på Celtic park för Glasgow-lagets match mot Hearts. Utanför arenan lyckades syster K hitta en glad irländare som sålde oss biljetter till utmärkta platser för inköpspris. Jag skaffade mig en halsduk i obekvämt grönvit-randigt, dock har den inslag av smala gula band, och Celtics fyrklöver, så det kändes helt ok.

När spelarna gjorde entré syntes Henke Larsson i stjärnglans. Många smågrabbar hade t.o.m. med sig svenska flaggor och på sig tröjor med hans nummer 7! Tyvärr var inte Johan Mjällby med ens på bänken. Jag fick för min skotske bänkgranne dock visa upp märket på min keps, och förklara att detta var Mjällbys och även Magnus Hedmans moderklubb, vilket imponerade en smula. AIK var alltså representerat!

Matcher mot Edinburghs storheter Hearts är nästan lika prestigefyllda som Old Firm-derbyna mot Glasgow Rangers, så trots att Celtic redan blivit klara ligamästare, var läktarna i det närmaste fullsatta. Hemmalagets högre potential syntes direkt, men ett smart och kontringsskickligt bortalag tog udden av detta, och slog in 0-1 i första halvlek. Andra började som första, och mitt i kvitteringspressen gör motståndarna 0-2 på sin enda chans. Kände jag mig som hemma, eller?!?!

Henke var osedvanligt blek, och borde ha gjort tre mål på sina chanser. Frustrationen på läktarna gick inte att ta miste på. Det var på väg att bli Celtics första hemmaförlust på 75 matcher! Tänk er 55 000, minus ett hundratal glada Hearts-fans, alla ser de ut och låter som Pippin eller Pippins farsa, alla tokförbannade:

”Tha rreferrii’s a fockin moorraan!” ( = ”Domaren är ur gängorna!”)

”Ees a fockin jook ullrright!” ( = ”Han är till och med en smula clown-aktig!”)

”Noo fockin wey tha bool was oout!” ( = “Jag tvivlar på det inkastets giltighet!”)

”Tha Laarrson fella ees rroobbish tudey!” ( = “Henke verkar också lite ur gängorna!”)

Ett av nyckelorden har jag inte hört så frekvent sedan Al Pacino i Scarface. Läktarkulturens självömkan inom fotbollen är nog helt universell. Men två andra spelare fick halv frälsarstämpel i den kokande grytan, efter reducering i 88:e minuten, och kvittering på övertid. Mäktigt!

Så blev det söndag, och vi tog en stillsam stadsvandring i det ständigt ombytliga vädret. Visserligen var det semester, men under dagen drog en process igång i bakhuvudet, som slog an på nervositetens sköra strängar. Hemmavid laddades det för avspark.

Har varit utomlands förr i samma läge, i Uganda 1997, då gick det bra: hemmavinst över Helsingborg i premiären.

Så vi går i hamnkvarterens grå miljöer, jag hinner tänka att nu har en kvart förflutit på Råsunda, då det plötsligt piper till i fickan. SMS-teknikens spröda, dubbla ödessignal. Fumlande fingrar får fram:

”1-0. Klack av Nendol.”

Kompis C på plats levererar budskapet. Detta är en ny Tolkien-referens. ”Nendol” är alviska, men har inget med AIK:s nyvunne gunstling att göra, förutom att han råkar vara namne till en karaktär från skolåren, vilken vi gav öknamnet ifråga. Den som är invigd i sagospråket kan ju göra sin gissning beträffande etymologin. I och för sig: hade söndagens matchhjälte haft ljusare hår, hade han nog platsat som alvkrigare i filmerna.

Nu börjar en dov hjärtklappning infinna sig där i Glasgow, baserad på den klassiska devisen att det bara är det man har som man kan mista. Alltså gäller ”no news is good news” den närmaste timmen därefter. Vi strövar vidare, men hör strax en signal. Jag och broder M stirrar skräckslaget på varandra, men det visar sig bara vara en fink i närheten, med samma ton och staccato som ett SMS. Hu!

Vi flyr den senaste regnskuren och tar en fika i Glasgow Science Center, utmed floden Clyde. Så förflyter minuterna, och när slutsignalen med råge borde ha blåsts, blir jag igen orolig över att inte få information. Har det blivit ett sånt debacle att rapportören inte ens orkar rapportera? Direkt efter kommer det förlösande pipet som förkunnar segern. Jubel! Stressens reträtt sköljs ner med några kalla lager.

Kvällen efter piper det till igen. Kompisen R skickar skadeglada meddelanden om utvisning och poängtapp för Lillebror Blårand. Så det var några underbara dagar på resande fot, som gav rätt kraft att komma hem lagom till påsken. Och till en tillvaro som kickstartat med tre poäng. Jag skålar för dessa i whiskymärket Glengoyne, av vilket jag fick en flaska på min bemärkelsedag tidigare i mars. Just det destilleriet besökte vi, och där köpte jag en traditionell dryckeskopp i metall.

Detta skall hädanefter bliva min turdryck! Må Nendol fortsätta klacka!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040408]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.