Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Gulfärgad guldklimp att hanteras med varsamt förnuft.

Gnagarvinter

Några veckor kvar…
Nu gör ljuset entré i ens liv igen, nu tändas förhoppningar som doftar grästuvor och läderboll. Även om jag tycker att AIK:s ishockeykämpar gjort en mycket hedervärd säsong vad gäller att återupprätta sitt goda rykte, och i skrivande stund bjuder på fortsatt raffel på vägen mot kvalserien, så börjar fotbolls-fokus bli allt mer framträdande.

Det relativa debaclet från fjolåret har lagts ad acta, och det är ju som med gamla lumparminnen - man har förmåga att bibehålla de goda stunderna och låta det andra försvinna i en av vår biologiska organisms allra mest barmhärtiga funktioner: glömskan.

Men visst, bränt barn skyr elden, så nog kan förvisso rimligt höga förhoppningar om nya storhetsdagar blandas med några smolk av undringar.

Man läser om nya spelare som tycker det varit ”jättelätt att komma in i gänget”, om idel glada miner, ännu mer ”go” på träningarna och snabba läkeprocesser för de blesserade. Härligt, men å andra sidan – sådana tongångar hör man jämt så här års!

Så, hur hanteras skador? Som supporter får man bara förutsätta att det gjorts grundliga analyser kring de senaste årens huvudproblem. Och det faktum att många spelare, som får anses vara eller bli ordinarie när säsongen sparkar igång, stått över inomhusturneringar och hittillsvarande träningsmatcher, bör väl tolkas som strategisk försiktighet och inte som en larmsignal.

Och hur har ghananerna klarat vintermörkret och den sociala anpassningen? Tempoträning på Karlberg en februarimorgon var nog inget som varken Kwame eller Derek trodde ingick i bollkarriären för bara ett halvår sedan! Ser man krasst på det, var det nog också bra ur AIK:s synvinkel att Ghana överraskande nog inte deltog i afrikanska mästerskapen.

Men vår förening måste inse att Derek Boateng är en guldklimp som bör hanteras med varsamt förnuft. Samtidigt är det klokt att inte ensidigt ge honom frälsarstämpeln på mittfältet. Det kommer en tid, och det kommer enstaka matcher, då spelet skall fungera utan honom. För Kwame Quansahs del får vi hoppas på ett fortsatt inspirerat vikariat till dess Andreas Andersson är ”fit for fight” igen.

”Adde”, ja! Mycket av hösthalvans tapp förklarades med hans frånvaro. Lite enkelt i mina ögon, när Gnaget alltjämt besitter Sveriges starkaste trupp på papperet, eller åtminstone gjorde före värvarkarusellen i Malmö. Han har nu förlorat två säsonger (förvisso inte i rad) under AIK-eran för samma svåra typ av knäskada. Detta kan knappast göra en spelare bättre, med den spelstil han besitter. Hur mycket påverkar det? Hur mycket skall vi räkna med honom som storstjärna?

Funderingarna flyter vidare. För ett år sedan höll åtminstone jag Andreas Alm, Samuel Ayorinde, Stefan Ishizaki, Kalle Corneliusson och Gary Sundgren av olika skäl som självklara kandidater till AIK:s startelva, och Svante Samuelsson också som ett definitivt komplement till Krister Nordin när tyngd behövdes i krigarmatcher. Med all respekt för löftesrika nyförvärv så väger den skålen inte upp just nu, åtminstone känns det inte så från en otacksamt kräsen supporter.

Å andra sidan: ”Ishi” kan ju komma tillbaka till sommaren med nyttig sydeuropeisk erfarenhet. Om inte, så skall tydligen försäljningspengar nyttjas till att ersätta honom. Det kan bli svårt i och för sig. Men av övriga som försvunnit känns i dagsläget bara ”Kalle Kula” som en som rent fotbollsmässigt lämnar ett tomrum att fylla i truppen, bortsett från Garys rutin och kultstatus. Glädjande att Kalle härom veckan fick göra sitt första mål för Salernitana, som ju har häng på topplagen i serie B. Kör hårt, Kalle, och lycka till!

De flesta av dem som röstats bort ur AIK:s eget öråd (till Dagens Nyheter: OBS! Skämt!) har nog också varit kloka offer ur ekonomisk synvinkel, eller om man återigen är krass, sett utifrån prisvärdhet.

Men när AIK når sitt bottenläge så åker de till skillnad från andra konkurrenter inte ur, utan tappar Europa-platsen någon säsong. Och just detta år, när det inte lär bli maximal beläggning till hösten, är det extra klokt med ekonomisk ”down-sizing”, eftersom en jättetrupp är mindre viktig. Detta kan också innebära att kvarvarande spelare känner sig tryggare kring möjligheten till speltid. Om nu inte AIK kommer upp i normalt skadeläge förstås…Just nu tyder ändå inte mycket på det.

Samarbetet med Café Opera syns mig vara gynnsamt. Det är en sparringpartner av hög kvalité, och utan att trampa den broderföreningen på tårna, bör spel där kunna utgöra en mycket god slussning. Och därifrån har ju Göran Marklund hämtats, som ju redan ”gjort succé” enligt som alltid balanserat massmedia, genom att göra målet i träningskampen mot Assyriska. Syrlig ironi åsido – Marklund kan bli en gäckande joker och måltjuv om gudarna vill och benen håller.

Vilka ungtuppar kommer att kaxa till sig platser i matchtrupperna? Fjolårets myckna prao-verksamhet bör kunna bära frukt. Fler yngre vet att det går, den investeringen är inte oäven. Benbrottslingen Martin Mutumba lär dock tyvärr dröja en tid med sin ystra lek, men sen...

Så, vårvindar friska bär bud om goda tider. Det rasslar till ovanför mig där jag sitter, och ett stort sjok snö glider av taket och smattrar ner på marken. Gammalt klimat ger vika, och plats för nytt. Undrar hurdant väder vi får i Solna den 4 april?

Text: Stefan Livstedt
Foto: AIKbilder.com
[040228]