Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2003

Säsongens sista match - Enköping borta

Epilogen av årets Allsvenska kom att spelas samma dag som jag befinner mig ute på landet, för att med farsan byta till vintersulor på våra respektive bilar. Vi står och sliter med sista hjulets rostiga bultar, när det slår mig att domarna blåser igång till en full, avslutande omgång. Redan klockan 14, udda tid, kanske hade omställningen till vintertid med saken att göra.

Det har kommit några centimeter snö under natten, som skrudar senhösten i ett vackert skimmer. Gulnade björklöv gör sig bra mot vitt. Fjärran känns engagemanget för vårt fotbollslag, men det krävs inte mycket fantasi för att tänka att OM inte OM hade varit…Vi hade kanske suttit blåfrusna och högnervösa borta på Enavallen, för en avgörande strid om bucklan.

Så minns vi Gary Sundgren allra mest. Glädjescenerna efter hans 3-2 borta mot Malmö FF 25 oktober 1992, på Garys 25-årsdag, är ett minne för livet inte bara för Gary..

Text-TV får stå i ett hörn som rapportör, och är det inte signifikativt att första målet som blinkar fram är bortaledning för Öster på Stadion. Tänk om detta hade inneburit…Nåja.

I en stilla atmosfär går jag och småplockar inomhus efter dagsverket med fordonen. 0-0 fryser fast på skärmen, och jag tänker mig att denna evakueringsmatch väster om Stockholm har svårt att tända till. Frost i såväl gräs som inspiration. För att skapa ett åtminstone virtuellt engagemang analyserar jag tabellen på sidan 343 för att se hur mycket AIK kan klättra, respektive dala. Ligger åtta (yippe!) och kan sluta allt mellan femma och tia. Även om allt under topp-placering är en missräkning för ett kräset gnagarhjärta, så känns det ändå som att övre halvan av tabellen kan vara en sent inkommen ambition.

Så flimrar det till ett par gånger runt halv fyra, och Daniel Hoch och Mats Rubarth säkrar trepoängaren. Den sistnämnde får alltså lägga en tvåsiffrig målskörd till handlingarna anno 2003 – som tidigare avhandlats på denna sajt en rar syn i svartgula led. Och andra resultat trillar AIK:s väg denna råkalla oktobersöndag, på ett sätt som de aldrig gjort tidigare under säsongen, vilket ger att vårt lag tar sig upp på en slutgiltig femteplats. Tredje raka segern, hedervärd avslutning på en säsong i debaclens tecken.

Det slår mig också när slutresultatet levereras att en epok är över. Gary Sundgren har gjort sin sista match i AIK, om han spelade i dagens match vet jag i skrivande stund inte. Hans namn har man känt till sedan 80-talet, det var igår exakt elva år sedan han smekte in guldmålet på sin 25-årsdag. Vet inte om han själv minns det, men på segerfesten på Berns den natten, sprang han runt med min oerhört fula musketörshatt (svart med gul plym) på huvudet. Time flies! Tack för alla stunder, alla läckra passningar, Gary. Även de halsbrytande manövrarna i defensiven lär man minnas med nostalgi! Lycka till med ditt framtida liv.

Summeringens tid är inne. Varför gick denna årgång som den gick? Jag stänger säsongen för denna typ av krönikor med en egenkomponerad lista, av den typ som fick ett uppsving i och med boken (och filmen) High Fidelity för några år sedan. Så här är topp fem, rankad i omvänd ordning, för varför svensk fotboll får vänta ytterligare en tid på ett verkligt stort lag. Kanske åsikter mer än insikter, men ändå:

På femte plats:
Krister Nordin. Han var ovärderlig förra säsongen, och när han nu gick på halvfart och inte nådde upp till sin totala potential, som lagkapten och mittfältsmotor, så blir det en faktor till att maskineriet hackar. Hans status är däremot oomtvistad, och nästa år kan bli lite av en personlig revansch och måhända en avslutning i den svarta tröjan.

På fjärde plats:
Mr Moneys friska experimenterande. Någon nämnde att Richard Money lär ha sagt att guldambitionerna försvann i mitten på sommaren. Om det är sant vet jag inte, men lite så har det känts. Han fick hoppa in i ett kaos, och någonstans måste strategin ha omvandlats till att bygga ”det nya AIK”. I grunden ser jag detta som positivt, om resultat levereras nästa säsong! Det krävs ibland steg bakåt för att ta rejäl sats framåt. Vår brittiske ledare har därmed visat mer av strategiska förmågor än av nuläges-taktiska. För i år har det knappast gynnat spelet i sig att elvan för dagen ägnat första halvlek åt att lära känna varandra. Men all heder åt syftet, och visst är det också en investering för framtiden att så många juniorspelare fått känna på att ingå i matchtruppen.

På tredje plats:
Flytet, eller saknaden därav. I våras trillade målen in i avgörande lägen, sedan tog det stopp. En säsong när Elfsborg gör mål från halva plan, Halmstad kvitterar med matchens sista spark, Håkan Svensson släpper in några avgörande mål fast han haft händerna på lädret m.m., är inte ämnad att sluta i lyckorus. Sånt där jämnar ut sig med tiden, fast det har känts som om cyklerna för denna balans har börjat ta allt vidare kurvor…

På andra plats:
Slarv. I kombination med den psykologi som fullt fokus kräver. Mats Rubarth får ensam godkänt som målproducent. Stefan Ishizaki är gudabenådad som spelare, men tappar ofta onödigt koncentrationen vid fasta situationer. Defensiven har överlag fungerat bra, men under en period var det signifikativt att när motståndarna gjorde ett mål trots AIK:s dominans, så dröjde bara nästa baklängesmål några minuter. Och även om jag tycker att vissa domares stokastiska bedömningsnivå kan bokföras på ovanstående punkt, så är det naturligtvis också till stor del egen förskyllan när gula och röda kort haglat över AIK:are säsongen igenom.

På första plats, lika självklart som att Stairway to heaven vinner alla omröstningar om bästa hårdrockslåt genom tiderna:
Skador, skador, skador! I februari var det visst en träning där juniorlaget var tvunget att ställa upp för att man över huvudtaget skulle kunna spela tvåmål. Många klubbar tar så års in spelare utifrån för översyn, AIK gjorde det delvis för att få fullt lag till träningsmatcherna. Så var Martin Åslund borta första halvan av säsongen, så försvann Andreas Andersson den andra. Som traditionen nu bjudit i fyra raka år inledde också nyförvärvet Arash Talebinejad sin AIK-era starkt skadedrabbad. Kapten Nordin och jättevärvningen Derek Boateng har kämpat på med blessyrer som bromsklossar. De flesta i defensiven har haft problem till och från sedan april.

Det är att predika för egen församling att uppehålla sig i ämnet här på detta Internet-forum. Men historien skall inte skrivas i falskt bläck. Jag har på känn, vill ha på känn, att detta nu varit vårt AIK:s svacka. Egentligen är det en bragd. Jag påstår att INGET annat svenskt lag hade överlevt Allsvenskan om de drabbats under hela 2000-talet på det sätt AIK har. Då avser jag inte bara skador. Andra lag åker ur, för att genomgå en reningsprocess. För Gnaget handlar det i stället om att tvingas avstå Europa något år.

Med den inställningen kring lagets sanna kapacitet vill jag samla oss alla till revanschens och upprättelsens 2004. Vi ses då på Råsunda. Ha nu en riktigt bra ishockey-vinter. Gott nytt år och så!

Text: Stefan Livstedt
[031027]